Bara du kan hitta din väg

Någon gång i livet måste vi alla förlika oss med ensamheten. Den där vetskapen att även om vi är omgivna av människor som vi älskar och som älskar oss, så är det till syvende och sist så att vi lever detta liv som individer. 
För vissa av oss är denna insikt lättare än för andra. Kanske har det att göra med hur mycket man har fått kämpa för sin identitet i sitt liv. Har man för det mesta alltid stått upp för sig själv så blir man också van vid att se sig själv som just en individ. Kanske lite för mycket ibland.

För den som mest har hängt med när andra har gjort val och aktiviteter i livet kan det också bli svårare att hitta den där ensamheten. Säkert finns det dem bland oss som nästan får panik bara vi tänker på att inte ha folk att prata med.

Vilken av dessa kategorier du än tillhör, kanske rör vi oss alla i spannet mellan dessa, så behöver vi möta den där insikten om individualitet. Även om vi kan få hjälp och råd av vår omgivning, till exempel i professionell form genom samtalsterapi i Höör, är det endast vi själva som kan fatta besluten över hur vi ska leva våra egna liv.
Det finns en svindlande känsla i denna insikt. Kanske kommer vissa av oss att vilja ge bort den makten, makten över våra liv, till andra. I slutändan kommer detta bara leda till besvikelse och smärta.

För tanken är ju att vi ska växa upp och ta ansvar för oss själva. 
Det betyder förstås inte att vi ska isolera oss själva eller bli egoister. Tvärtom så brukar nått av en paradox inträffa. Ju mer ansvar vi tar över vårt liv ju mer bryr vi oss om andra och vill att de också ska leva sina liv fullt ut.